NAKEN

På dagarna jobbade han på Försvarets Radioanstalt, FRA, som sysslar med att signalspana mot spioner och kartlägga faror mot rikets säkerhet.
På nätterna drev han ett personligt korståg mot felparkerade bilar.
Han gick omkring och spottade på fordon som han ansåg stod uppställda på fel platser. Han vred sönder och krossade bilarnas backspeglar och kartlade dess ägare via offentliga register.
Så långt är alla överens.
Det är när bajset kommer in i bilden som berättelserna går isär.
I en dom från Stockholms tingsrätt, meddelad i februari 2007, finns den besynnerliga avskrädeshistorien beskriven.
En ung kvinna skildrar i domen hur en granne, anställd på FRA, började spotta på hennes bil redan för tio år sedan - något hon irriterat konstaterade men inte brydde sig om att göra något åt. Hon kanske trodde att han skulle tröttna, men icke.

FRA-mannens korståg eskalerade med åren. Spottloskorna fortsatte och kom att kompletteras med krossade backspeglar och sönderskurna däck. Och till slut var det som om saliven på vindrutorna liksom inte räckte.
I stället började mannen började samla på sig mer substantiella kroppsvätskor.
Varje morgon, på slaget 05.15, uppenbarade sig FRA-mannen vid den unga kvinnans bil. Med sig hade han stor plastdunk med lock. Från sitt fönster kunde kvinnan se hur mannen skruvade av locket och mycket metodiskt dränkte hennes bil i avföring och urin. I domen beskrivs hur bajskorvarna frös fast på vindrutan.
Kvinnan filmade mannen från sitt fönster, med dunk och bajs och allt, inte bara en utan flera gånger. Det var ju mörkt ute, men att det var hennes granne, FRA-mannen, såg hon klart som korvspad.
Och bajsattackerna bara fortsatte.
Så småningom förslog inte längre bilens utsida som måltavla för avskrädet.
Mannen började hälla substanserna i bilens fläktsystem. Det luktade "fruktansvärt" i bilen, enligt kvinnans berättelse i tingsrätten. Hela fordonet fick totalsaneras.
Men mannen gav sig inte.
Till slut hällde han bajskorvarna direkt i bensintanken, för säkerhets skull uppblandade med grus.
Då skar motorn. Kvinnan skrotade bilen och lämnade in en polisanmälan mot FRA-mannen. Polisen utredde, åklagaren väckte åtal och tingsrätten dömde.
I domen beskriver tingsrätten mannens agerande som "allvarliga och vidriga trakasserier". Den unga kvinnan bedöms som "mycket trovärdig och tillförlitlig". FRA-mannen, däremot, beskrivs ha en "svada" som bär "den välartikulerade lögnens prägel".
Mannen fälldes för skadegörelse. Han skulle betala 100 dagsböter plus 16000 kronor i skadestånd till den unga kvinnan.

Där hade berättelsen kunnat sluta, men det gör den inte.
FRA-mannen nekade bestämt till bajsattackerna.
Visst, han bedrev ett korståg mot felparkerade bilar, han spottade och vred sönder backspeglar och kartlade bilägare via offentliga register, men just bajset och de sönderskurna bildäcken var någon annans.
Ett enkelt dna-prov hade visserligen utrett den saken, men något sådant togs aldrig. FRA-mannen överklagade till hovrätten, och där trodde man betydligt mer på honom än på den unga kvinnan.
Filmerna hon tagit genom fönstret förslog inte långt.
Den ena råkade hon radera och i den andra kunde man inte säkert säga att det var just FRA-mannen som hällde ut avföringen. Ord stod mot ord, och då ska man hällre fria än fälla, tyckte hovrätten.
Mannen frikändes och kvinnan blev utan skadestånd, och så slutar den här historien. Och på Försvarets Radioanstalt har nu mannen med det privata korståget mot felparkerade bilar fått fullkomligt oinskränkt makt att kontrollera alla svenskars e-post, sms och telefonsamtal.
Som tur är har jag ingen bil i Sverige.